bmstudenter

Har just kommit hem till hotellrummet efter ett restaurangbesök. Tänkte slå på stort och fira att vi nu börjat semesterdelen på vår resa. Vi såg verkligen fram emot att byta ut den stående menyn, bestående av bananer, vitt andnödsbröd och vatten, till någon delekat restarurangmat. Men vad törs vi äta? Det känns trist att inte kunna välja och vraka och ta färska grönsaker, frukt och någon saftig köttbit av rädsla för att få ’rännskita’. Fast beslutna att intaga någon lagad föda gick vi till en Kinaresturang som ligger vägg i vägg med hotellet där dristade vi oss till att beställa (efter en lång tids studering av menyn) några vårrullar till förrätt och friterat ris med en wokad fläskrätt till huvudrätt och som dryck slog vi till på en stor flarra H2O köpevatten, här skulle det firas. Vårrullarna som vi beställt vegetariska kom in med kyckling i och 5-6 lager av deg, smakade inte gott trots litervis med soya över. Det friterade riset som kom i en enorm hög smakade ingenting (men kändes säkert) och den wokade kötträtten var så stark att tungan och läpparna domnade, vissa delar är det fortfarande ingen känsel i. Storleken, på kötträttstalriken alltså, gick inte av för hackor den heller. Detta jätteberg av den mycket hotta wokblandningen blev oövervinnelig för våra magar som fått hålla till godo med miniportioner de senaste veckorna. Vi fick veta när vi betalade (22 USD) att de som beställer in den rätten brukar vara 6-8 personer i sällskapet. Det var med nöd och näppe vi tog oss tillbaka till rummet och nu ligger vi och kippar efter andan och orkar knappt prata, det verkar dock hittills inte ha påverkat tarmsystemet så att vi måste springa på toan, kanske brände hettan bort eventuella basselusker vi hoppas på det. Om vi överlever natten så återkommer vi imorgon.
Tant A o C. 

Tidig uppstigning efter en orolig natt, svårt att somna inför resdagen. 05.00 vår tid hade vi beställt taxin till, som säkerhet hade han varit och lämnat bilen och bilnycklarna kvällen innan så vi skulle kunna packa. Så var vi då på resande fot igen. I mörkret på den kuppiga vägen, i en liten vit, sedan Toyota (vår taxi), drog vi iväg.

Inne i de mer bebodda delarna efter vägen finns det ”väg gupp” de ska man i stort sett rulla över men ett sådant missade han, hann inte bromsa och Tant C:s huvud slog i taket, men det höll. Minutrarna gick och vi blev lite smånervösa när vi såg att tiden tickade iväg, planet skulle lyfta 8.50 från Shinyanga och vi tänkte hinna äta lite medhavd frukost innan. Osäkerheten blev än mer påtaglig när chauffören stannade och frågade om vägen till flygplatsen men vi var dock framme strax före 8.00.

Nån frukost hann vi däremot inte med på flygplatsen för vi blev ordentligt utfrågade om vi hade vapen eller sprängämnen nerpackade i våra väskor. Det förnekade vi och slapp tömma de stora väskorna men handbagaget ville de syna ordentligt. Vattnet vi skulle dricka till frukost fick vi snällt lämna ifrån oss…

Vet inte hur vi bokat vår resa för det var i stort sett bara vi som skulle flyga ca en halvtimme och sen hoppa av i Mwanza (ligger för övrigt alldeles vid Viktoriasjön). Resten av passagerarna satt snällt kvar och åkte vidare till Dar es Salaam medan vi skulle sitta på flygplatsen å vänta några timmar tills vårat plan skulle ta oss vidare till Dar. Kan då även meddela att när vi gick på detta plan till Mwanza var vi de sista ombord och det fanns bara en ledig plats kvar, det löstes genom att Tant A fick sitta i cockpit, vilket hon inte var lessen för.

När vi stöter på problem har vi märkt att brukar bananer vara inblandade. Säkerhetsmannen frågade om vi hade några ”bottles” vilket vi inte ville tillstå då vi lämnat dem ifrån oss vid den förra säkerhetskontrollen. ”It must be bananas”, sa vi vilket var vår medhavda frukost som vi ännu inte ätit. Säkerhetskillen skakade på huvudet och ville köra den en gång till, men det var inte ”banan väskan” han menade utan Carolas rygga som han sett 4 ”bottles” i, vilket visade sig vara 4 ”batteries” som man inte får ha i handbagaget, i alla fall inte på denna flight.

Är nu framme på vårt lilla lyxhotell Golden Tulip efter en timmes taxi tur från flygplatsen. Vi skall nu ut och sondera terrängen, vad gäller mat och bad.

En sista morgonpromenix, blåsigaste morgonen hittills.

Ringde datorkillen, som räddat oss från datordöden, han skulle komma 4 am, 4 på morgonen tänker vi då men enligt Tanzaniatid är 4 am kl. 10.00 i vår tideräkning. Kl 06.00 på morgonen är 00.00 för dem, lite lurigt. Några av de luddiga, i vårt tycke, tiderna för Delivery på förlossningen blev lite tydligare men bara något, då de gärna blandar sin och vår tid.

Gick för att säga Kwa heri (Hej då/Adjö) till personalen och matron på sjukhuset. Material som vi haft med skulle Emmy ombesörja att ge till rätt person så de verkligen kommer till nytta där de bäst behövs.

Ett sista besök på marknaden resulterade i bananer (i påse) och ett Kangatyg till Carola. ”Juckmannen” syntes inte till vilken tur.

En god avskedslunch hade vår superduktiga hushållerska Juliana lagat till: Ris, köttsås, bönor och nygräddade Chapatis. Vi satte oss sen med en god kopp kaffe och försökte Blogga ikapp de dagar vi missat p g a datorkraschen.

Sent på eftermiddagen gjorde vi återigen en tur till krukmakerskan för att se om våra beställningar var klara, så var inte fallet. Hon hade farit iväg på en begravning men skulle ha varit tillbaka för flera dagar sen men de är inte så noga med dagar, det som inte hinns idag kan göras imorgon eller en annan dag. Vi fick i alla fall en kruka var som de hittade i hennes ”lager”, Emmy bistod oss med tolkning.

Packning av väskor förrättades efter konstens alla regler, betydligt lättare nu när vi fått lämna allt sjukhusmaterial. Avskedsfika hade vi med Emmy o Jon, grannarna läkarstudenterna och de två sjuksköterskestudenterna som också skulle åka på torsdags morgonen, men de skulle ut till Arusha på en Safari innan de skulle åka hem via Dar-es-Salaam. Men vi, tanterna, åker direkt till Dar för att relaxa på hotell och njuta av havsbrisen och kunna ta ett dopp i poolen/havet, det ska bli skönt efter all torr och het sand.

Vi börjar nu vara rätt så nöjda över att vara här och vi längtar faktiskt hem till den svenska vardagen och våra barn och till och med gubbarna.

Sista arbetsdagen på sjukhuset idag. Vi fick oss en pratstund med kvinnan som kunde engelska som vi träffat under söndagskvällen som fick vänta länge på sitt snitt. Hon hade frågat efter oss under måndagen (då vi var lediga) hon var mycket tagen av det som hänt och hade ont överallt och hade svårt att försöka amma. Hennes mamma var med henne och de tycktes kunna se att Carola hade fött många barn, eftersom hon såg så ”stark ut i huden” hon visade på hennes kind. Om Anna sa de att de inte trodde att hon fött några barn då hon förde sig på ett visst sätt. Vi förstod inte riktigt tolkningen, men vi uppfattade det som hon tyckte att det varit bra att vi var med henne under förlossningen. Vi påtalade igen att vi tycke att hon var jättestarkt och duktig under förlossningen och det var ingenting som hon hade gjort fel som gjorde att det blev som det blev.

När vi kom tillbaka efter pratet med henne så hade vi precis missat en förlossning, barnet låg på magen och hade precis kommit ut. Carola hade frågat denna kvinna om hon ville krysta för mindre än 30 minuter sen och då hade hon sagt att det var inte dags än, men det kan som sagt  gå undan, särskilt när det gäller alla multiparorna. Oturen att vara där på fel tidpunkt har förföljt oss något, vi har missat många förlossningar, en duplex hade det varit på måndagen då vi var lediga. Men vi tycker att vi fått lära oss jättemycket nyttiga saker och vi är tacksamma att vi fick möjligheten att få komma hit till Nkinga och se hur förlossningar handläggs utan all utrustning som vi har hemma.

Jakten för att föröka laga datorn fortsatte även idag och nästan när vi gett upp hoppet så fick vi via en svensk missionär som bott här länge  ett nummer till en som kanske skulle kunna hjälpa oss.  I alla fall fick vi tag i en kille som hade en kompis som troligen hade en sådan cd. Han skulle skicka kompisen, han sa att en svart liten man skulle komma förbi (en utmärkt beskrivning eller hur?!) han kom och vi fick låna cd .Vi kastade oss direkt över uppgiften att försöka reparera datorn genom att följa de anvisningar Matts gett oss. Det började bra, jämna flytningar, jag tror till och med att Carola hann nämna att ”vilken tur vi har” men det skulle hon aldrig ha gjort för direkt efteråt började det krångla. Det är ju tur att vi är sådana lugna datorkunniga människor, suck! Inga kommandon gick att skriva in och alla tecken vi skulle skriva låg inte under tangenten med det tecknet, förvirrande eller hur. Vi fick ta till reservplan B. Åter till missionären och låna nyckeln till det ”stora” datarummet på sjukhuset och gå dit för att ta kontakt med Data-Matts. Efter mycket väntande (vi är jättebra på att vänta, det har vi övat mycket på men vi tycker inte om det) och svettande, det är minst 35 grader i ”stora” datarummet, kunde vi starta vår dator igen  JIPPI!!!!!!!

Sovmorgon HÄÄRLIGT ända till 10.00 skulle vi få sova, men morgonpigga Carollan kunde inte hålla sig längre än till 9.15. En riktig långpromenad gjorde vi väl insmorda i solkräm, det är bara tidigt vid sjutiden på morgonen som man kan klara sig undan solens heta strålar. Fruktfrulle och kaffe gick lätt i, intagandes på vår svalkande terrass på de mycket hårda trästolarna, Carolas lilla stjärt tycker inte om dem, Annas mer fluffiga rumpa klarar dem något bättre. På tal om Annas rumpa så skulle den senare på dagen bli något tillplattade, men det var den inte ont vetandes om då vi satt och njöt av den lediga förmiddagen.

Vila, snack och lunch med Emmy och Jon, som lyckats tas sig hem från det hektiska arbetet på sjukhusets medicinavdelning för att få i sig lite föda.

Efter lunch tog vi med oss hushållskassan (= Annas kortbyxor) och gick till marknaden för att inhandla toapapper och bananer, dessa artiklar är det vi inhandlat mest av här. Stället vi handlar toapapper på behöver vi bara visa oss så plockar affärskillen fram toarullar och frågar hur många? Vi tänkte denna gång även se oss om efter Africa cafe för att köpa med hem, så vi gick in i olika ”bodar” och frågade efter kaffe. På ett av ställena fick vi napp, kan man säga men det var inte kaffe vi blev erbjudna. En tandlös, illaluktande fullgubbe, som kom in i affären, tog oss i hand och hälsade glatt, han höll upp handen och gjorde drinkrörelser med handen, som vi uppfattade som ”dricka kaffe” eftersom vi frågat om kaffe, men han menade nog något starkare förstod vi sen. Då affären inte hade kaffe att sälja så skulle vi gå ut och på väg ut så tar fyllgubben ett stadigt tag bakifrån runt om axlarna på tant Anna och lutar fram huvudet vid örat (hur kunde jag tro att han bara hade druckit kaffe, det var definitivt gamla spritångor som fyllde näsan). Samtidigt som han sa något i örat så gjorde han tydliga juckrörelser mot den inte ont anade Anna-rumpan och det kändes att det var något bananformat som stöttes emot. Hjälp!! Hur tar man sig ur det här, Carola tänkte jag rädda mig. Men Carola hade inte uppfattat att jag var i sån nöd. Hon hade stenkoll på att han inte skulle tafsa på brösten, då hade hon ryckt ut direkt, sa hon. Så tafsa på brösten är inte okey men jucka på bakifrån är helt okey. Nu påstår Carola att hon inte såg juckningarna och jag såg ut att vara så lugn, men men jag undrar? Efter denna chockartade upplevelse gick vi raka vägen hem och duschade.

På kvällen var vi bjudna till ett par svenska sjuksköterskestudenter som bor i ett hus bredvid, de hade ordnat ett klassiskt svenskt kafferep med kaffe och diverse bakverk. Lite olika inbjudna gäster fanns där som vi fick chans att prata med, trevligt. Vi fick dock avvika då vi skulle gå bort till sjukhusdatorn för att ’Skypa’ hem till våra familjer. Vi fick även vidare information att Data-Matts vad vi skulle behöva för att laga datorn.

Hela natten sen sov vi i en starkt stinkande sopluktseldning, Carola trodde att det var liken från sjukhuset som de brände, men det dementerades dagen efter. Stickande otäckt var doften i alla fall och händelsen under dagen gjorde det inte lättare att somna, men det gjorde vi i alla fall sent om sider.

Upp och hoppa liten loppa! Sa jag inte till Carola, tänkte att det kunde vara dumt att utmana ödet efter gårdagskvällens obehagliga upplevelse.

Promenix och Omelett-frulle, därefter åter till förlossningsbåsen, ingen i krystskede just då. Fick se att det här är stor skillnad på om du har pengar eller inte. Det finns 1-2 privata rum där kvinnorna kan boka plats om de har råd. Uppassning från personalen är då befintlig och de går före alla de andra ”lågstatus” patienterna. Det kändes inte rätt att de behandlar folk olika. Det är bra att vi hemma har lika vård till alla.

Medan Carollan följde med på ett ”lyx-sectio” så fick Tant Anna roa sig själv, jag fick hålla handen, en i personalen som tycker om att skicka mig på lite olika uppdrag tog mig i handen och gick runt så ett längre tag, minst 5 minuter (5 minuter för mycket i min smak). Vi har sett många som går och håller varann i handen vuxna karlar och kvinnor, kollegor mm, är det någon inhemsk tradition?? Sen fick jag gå runt med en ’förstis’ som inte öppnade sig så fort och valla henne. Jag försökte visa hur hon kunde stå och jag gav henne också lite ryggmassage, det var en utmaning då vi inte pratar samma språk, vad lätt det kommer att kännas när vi är hemma.Bebisen som Carollan såg snittas ut sas väga 4700 g (snittet var planerat för de trodde att det var en stor bebis) men det kunde omöjligt stämma. Efter en titt på barnet sa vi båda att den (pojken) kan inte väga mer än 3000 g, vi brukar vara rätt bra på att gissa vikten om vi får skryta lite. Mycket riktigt efter omvägning så stannade vågen på 2970 g. Det höftas en hel del här och det finns oftast bara en fungerande apparat såsom våg, blodtrycksmanschett, termometer mm och har man ingen att tillgå får man höfta till vad det kan tänkas vara.

Lite solning och kaffe (kaffe missar vi väldigt sällan) hann vi med innan vi återigen tog oss till Maternity. Direkt fick vi en förlossning en 2 gravida, 1 para hon sukuma-de (krystade) på bra och huvudet kom ut, men sen var det lite trixit att få ut axlarna, en liten hand låg vid den bakre axeln, den främre var frilagd men det krävdes fler vickningar och drag, kändes lite otäckt att behöva dra i huvudet på det sättet. Men Supervisorn var cool och lät oss fullfölja och tillslut, tyckte att det tog jääätelång tid (men det var högst1-2 min) så kom det ut ett flickebarn, äntligen en tjej-grej vi har nästan uteslutande förlöst snoppar. Hon vägde 3.100 g och skrek direkt och mamman hade klarat sig utan någon bristning, skönt. Jättemycket flugor hade den här mamman på och runt ikring sig, det är alltid några flugor på förlossningarna här och kackerlackor springer på golv och väggar, men denna gång kände vi att det var extra många ettriga flugor. Det skulle vara otänkbart hemma med 1 fluga inne på en förlossnings sal men här är det naturligt.

Kvällspasset avslutades med en krystande mamma, som faktiskt kunde engelska den första vi har stött på. Värkarna hade startat 2 dygn tidigare och nu hade hon krystat i över en timme men barnet kom inte ut, det var ”fast” strax ovan bäckenbotten. Det blev en lång väntan under hela kvällen. Vi fick bra kontakt med kvinnan och hon tydde sig till oss. Inga aktiva åtgärder gjordes av vare sig barnmorskan eller jourläkaren som kom förbi, de satt mest och pratade med varandra och i sina mobiltelefoner brevid den hela tiden hårt krystande kvinnan. Vi frågade gång på gång vad de hade för plan för henne men vi fick inga svar. Det skulle avvaktas och väntan blev längre och längre, vad väntade de på frågade vi oss.Vi försökte hålla modet uppe på kvinnan och oss själva. Vid 21.30 var vi så trötta att vi gick hem, då kanske de skulle ta ett beslut om ett snitt efter att de eventuellt provat den uråldriga sugklockan som låg i ett skåp. Vi fick senare veta att de provat sugklockan utan framgång och vid 23-tiden hade barnet plockats ut via sectio.  

 Idag hade vi sovmorgon, efter nattpasset, klev upp vid nio och gick en ny promenad tur. Sjukhusområdet är inhägnat så denna morgon gick vi runt hela stängslet, lite nya intryck fick vi men det var torrt och hett som vanligt.

Då det var lördag igen så skulle vi gå till marknaden och göra våra tyginköp. Detta var inte gjort i en handvändning. Att välja och pruta tog nästan 3 timmar samt en extra promenad fram och tillbaka till huset för att hämta mer TSH (inte Tyroidea stimulerande hormon utan Tanzania shillings), allt mitt på dagen då det är som hetast. Det var nära att hjärna blev caput, vi var trots hettan överlägsna våra ”motståndare” i huvudräkning. Vi fick 12 tyger (9 Tanzania, billigare och 3 Nigeria importerade dyrare) för 92.500 (ca 460:-). Prutande tog tid då kvinnan som kunde lite engelska inte fick bestämma priset utan att fråga mannen och varje bud innebar en ny omräkning, totalt 7 st, på ett litet slitet block med en penna som inte fungerade. Vi försökte även få den lilla söta bebisen med i köpet, men det gick inte. En ny penna fick de förutom pengarna, dammiga och svettiga gick vi sen hem mycket nöjda med våra inköp.

Under kvällspasset fick vi var med på en sätesförlossning som gick galant, det blev logiskt när de vi läst i teori fick ses i praktiken. Barnet hade väldigt runt och fint huvud det syntes stor skillnad då huvudet inte varit utsatt för det tryck som blir när huvudet kommer först. Senare vid 22-tiden fick vi förrätta ett partus på en tämligen stor kvinna för att vara här hon var över 170 cm och vägde närmare 100 kg, normalkvinnan här är mellan 145 -160 cm och väger 50-60 kg. Men det gick galant, hon tryckte ut sitt åttonde barn på två krystvärkar, en gosse på 3.150 g.

Väl hemma fick vi, tant Anna och mina löss, se Carola förrätta loppjakt. Vi har ordnat egen ”Safari” här, då vi inte åker på någon ’riktig’ där ”the big five” skall ses utan vi har hållet oss till the small ten, betydligt billigare. Efter nära nog en timmes jakt hade Carola lyckats eliminera en ½ millimeters loppliknande varelse som tagits sig in på insidan av hennes myggnät. Sova tänkte hon inte göra efter detta utan det skulle hållas vakt efter dessa enorma djur som skulle kunna äta upp oss levande. Vaktandet tog dock på krafterna och tant Carola hade somnat trots allt men det blev en orolig nattsömn.

Övrig djur som vi kunnat bocka av är: Ödlor i skiftande storlek och färg, myror, fåglar, syrsor och gräshoppor, fladdermöss (ej våra egna), kackerlackor, spindlar, flugor och myggor i massor. Inte en enda orm har vi sett, vilket känns helt okey, hoppas det håller i sig (eller hur Helena Broman).

Efter en stormig morgonpromenad, det torra och blåsiga vädret är inte alls bra för frisyren, vi behöver nog en årsinpackning vid hemkomst för att återuppliva hårsvallet, så gick vi till Maternity och var med på ronden som anfördes av vår favvo-doktor ”Dr. Berg”, inga förlossningar på G under morgonen.

Fredagsmyset påbörjade vi sen redan vid lunchen då vi fick supersmarrig kyckling och nygräddade chipatabröd och kaffe med sockerkaka till efterrätt, oj oj oj så mycké god mat. En kraftig paltkoma drabbade oss efter detta intag, det flesta dagar har vi bara intagit små mängder av ris och böner, så nu kändes det som vi hade ätit för flera veckor. Vi var tvungna att lägga oss och ta en lång siesta innan eftermiddags- och kvällspasset.

Efter försöket att vila bort den proppmätta magen, slog vi på datorn för att titta efter kommentarer som ni skriver på bloggen (vilket är en riktig höjdpunkt för oss att få höra något från övriga världen, speciellt hemlandet). Den vanliga startsidan kom aldrig upp och datorn lät meddela att den upptäckt ett Windows fel så den kunde inte starta datorn, VA! Hur kunde detta hända. Ring dataexperten – på vilken telefon? Vad mycket enklare vissa saker är där hemma. Men vi är ju tjuriga tanter så vi tänkte att det fixar sig nog. På kvällen efter ett Skype-samtal hem så meddelade datagurun, tant Annas gubbe, att vi var tvungna att få tag i en CD-skiva med Windows XP för att ominstallera och reparera felet. Detta är verkligen ett U-land vilket blir väldigt tydligt när det behövs reservdelar och teknisk support. Därför har ni som synes sett att vi inte haft möjlighet att lägga ut blogginlägg på flera dagar.Vi återkommer om hur vi lyckades fixa datorn, vilket inte var det lättaste.

Innan vi gick iväg för nattpasset så fortsatte vi med intag av ätbara saker, nu fick vi pröva på Samosa – en sorts piroger med kött och grönsaksinnehåll med en stark smak, mycket goda. Liten paltkoma igen. På Maternity fick vi förlösa en Primigravida (förstföderska), ingen tear, vår Supervisor tyckte att vi var duktiga på att ”protect perineum”. Senare på natten fick vi vara med och försöka få ut ett barn, där det hade blivit ”caput” det uttrycket har används flitigt då barnet inte tränger ner i den takt som det är tänkt och/eller då det är lite felinställt eller om det är för stor moulding (”då plattorna lappar över varann för mycket”). För att få ut barnet så går en in vaginalt och gräver runt och luckrar upp slemhinnorna så slimsor kommer ut, sen trycker en på magen allt vad som går och mamman får krysta hela tiden oavsett om hon har värkar eller inte. Efter tillägg av en Episiotomi, utan bedövning och ytterligare tryckande och grävande så kom det ett litet barn ut. Både mor och barn verkade ha klarat pärsen bra. Våra tankar gick hem där vi nog i ett tidigare skede hade ringt på obstetrikern och denna kommit och lagt en sugklocka, men här får barnmorskor och assistenter lösa saker efter bästa förmåga. Trötta gick vi hemåt i den sjärnklara och ljumma natten, 02.30 snarkade tanterna sött.

 07.00             Waking

08.00             Jogging

09.00             Breakfasting

10.00             Washing

11.00             Waiting

12.00             Svetting

13.00             Eating

14.00             Waiting

15.00             Foulding

16.00             Sterilising

17.00             Svetting

18.00             Waiting

19.00             Be – fruiting

20.00             Blogging

21.00             Reading

22.00             Lala Salama – Sov gott!!!

Av dagens 15 vakna timmar har vi mest gjort, vadå? Jo Waiting and Svetting!!

Plast i brallan, plastförkläde, plast handskar + varm eftermiddag (ca 33 grader) på the Maternity labor ward = Carolla and Anna Very svettiga. Idag fick vi arbeta så svetten lackade. Inga Nursing students idag, alla var och firade med de andra studenterna som hade Graduation day, de som gått 4 år på Nursing school. De nyutexaminerade bar vita fina dräkter med accessoarer i vitt. Allt från vita klackeskor med spets-sockar till jättefina håruppsättningar och spetsiga finhandskar.

Medan de firade hela dagen och troligen hela natten så fick Anna och Carollans slita hårt på förlossningen. Det kan verkligen ändra sig snabbt i den här branschen, under morgonen föddes det inte en enda, men på eftermiddagen ramlade det in patienter i olika stadium på värkarbeten, förstisar och multiparor i en härlig blandning.  En manlig nursing student och vi var de enda som var där, ingen supervisor som alltid skall finnas på plats men, men. Vi fick halvrapport när vi kom då dagen höll på att rapportera till kvällen, man skall kunna läsa sig till vad de skriver i journalerna men det är inte alltid att de är uppdaterade. Vi fick direkt veta att en kvinna var nära att föda så vi rappade på med inplastning av våra kroppar och var beredda, men vi hade blivit något felinformerade så vi stod nog 1 timme fullt utrustade – svetten rann ymnigt, man får inte slösa på de sterila handskarna så har man tagit på sig dem så har man dem på tills arbetet är utfört, oavsett svetthalt. Det blev dock en förlossning av ett gossebarn som Carolla lotsade ut fint – full pott i Apgar och ingen tear. Efter mindre än 20 minuter efter partus hade mamman duschat och klätt på sig och gick med lätta steg över till Post-natal salen. Ett gossebarn till såg dagens ljus, 20 minuter efter den första förlossningen och 30 minuter därefter kom ytterligare en med snopp ut. Om vi minns rätt, vi har dock inte ett klockrent minne så är det bara gossebarn vi har förlöst hittills, det är väl något märkligt. Vi tycker ju om pojkar så det är ingen fara och det är bra för dessa mammor att de fått pojkar för om det kommer ett flickebarn så går hon inte säker för tant Carolla som är inne på att få med sig ett litet flickabarn made in Tanzania, men tant Anna har koll på henne angående detta samt en del andra ovanor som hon har, det gör det dubbelt så svettigt for Anna. Vi fick lov att lämna förlossningen sen i all hast, då vi hade bestämt att besöka en lokal krukmakerska innan mörkret föll, strax efter kl. 19.00 är det becksvart här. Vi ilade dit och tillbaka, det är tur att vi är bra på att svettas.

Idag var det planerat att vi skulle följa med det mobila teamet ut på fältet. Mobilteamet åker ut tisdag och torsdag varje vecka å det de gör är i huvudsak vaccinering och vägning av små barn upp till 5 år. De följer även gravida från ca v.16-20, en gång i månaden kommer mammorna till den plats det mobila teamet håller till på för att kolla ”vital signs” som det heter, mäta magen, mammans vikt, bltr, yttre palpation och lyssna på fostret med tratt. De räknar inte hjärtfrekvensen på fostret utan de lyssnar mer för att höra om det tickar på över huvud taget. Mödrarna får även malariaprofylax.

Vår lilla tripp började kl. 9.30 och den var minst sagt skumpig, vi åkte tillsammans med 3 andra sjukvårdspersonal och chaufför i en jeep som var något sliten. Max hastigheten var ca 40 km/h eftersom vägen snarare var en ko och cykelstig än en väg, efter 11 km var vi framme vid en enkel liten gård som även hade en kyrka på tomten. De satt några patienter och väntade när vi kom men de fick allt vänta för nu var det dags för frukost för personalen. De tog god tid på sig att dricka te, äta bröd och till och med en grillad kyckling som de stannade upp och köpte på ”hotellet” på vägen ut på vischan. Vi hade ätit frukost hemma, så vi tuggade i oss lite banan och vatten. Efter en timmes frukost började de beta av patienterna, det var totalt 56 barn och 6 gravida. En snabb liten gråt blev det när de små blev stuckna men annars verkar barnen väldigt nöjda. Vi tittade mest på de gulliga små barnen å jag tror nog att de tittade på oss också, även deras mödrar. Inte en pappa så långt ögat kunde nå. Det påminde lite om svenskt BVC där mammorna träffas, ser glada och igenkännande på varandra och pratar lite om livet med små barn.

Joggingrunda imorse en ny runda med mycket mjuk sand Å vilka läckra ben vi kommer att ha när vi kommer hem. När vi skulle duscha av oss så slutade det att rinna vatten när man var fullt intvålad, typiskt detta fenomen är inte så ovanligt här, vattnet kan komma och gå. Så det blev till att skölja med skopa. Men vi blir snart svettiga av värmen igen på med mer roll-on bara!

God fruktsallad-frukost har vi intagit och skall nu göra en rosa princesstårta som inte blev av när en viss tant A fyllde år eftersom tant C ”valt” att ha en magåkomma då. Men idag känner vi oss redo för en tårta och det passar ju extra bra då tant A:s son A fyller 11 år ida’ Hipp Hipp HURRA!!!!!!!!!!!

Har ni alla röstat idag, vi har sökt efter valurnorna här men de lyser med sin frånvaro.

Söndag skall vara vilodagen här och då klär sig alla fina och går till kyrkan, men inte vi inte, ingen vila ingen ro ständigt får barnmorskestudenten gno!

Vi startade dagen med en långpromenad och har fotat alla olika växter, träd och hus som finns här, det är en ganska tydlig skillnad på den som är fattig och rik. På ena sidan gatan är det ett fint hus med riktigt tak och målad fasad, två trädgårdsmästare som vattnar planteringarna och en skinande fin bil på uppfarten, på andra sidan springer barfota-barn med trasiga kläder och hyddan de bor i är liten och gjord av lera och taket är av halm. Man kan här se vad någon har på ”bankkontot” genom att räkna hur många kor han äger.

Vi har shoppat loss lite på den lokala marknaden idag, men det är inte så lätt att sätta sprätt på hushållskassan. 5 fina Mangos kostar 10:-, 5 Paprikor 5:-, 7 toarullar (1/4 så mycket papper mot rullarna hemma) 10:-, 6 bananer 10:-. Billigt är det utbudet är dock mycket begränsat så det blir hårt att slösa pengar, vilket ju inte brukar vara något problem i vanliga fall.

Fotat har vi även gjort på sjukhuset i de lokaler som finns, vi hoppas kunna lägga in bilder, men det kan hända att de kommer senare då det är så svag/seg power i apparaten, datorn alltså. Det tar en halv dag att få in en bild om den kommer in över huvudtaget.

Under kvällspasset har vi pratat med en ansvarig sjuksköterska/barnmorska och hon berättade att de arbetar mycket här. 6 dagar/vecka, blandade skift (dag, kväll o natt) de skall ha 1 månad om året ledigt, hon brukar ta den i december då det är regnperiod här. De har månadslön här men de får inget extra för helger, kvällar eller nätter (det finns ingen obekväm arbetstid här). För en vanlig natt tjänar hon ca 7:50:-, assistenten/uskan tjänar ca 1:50:- för en natt. Om ssk/bm blir inkallad extra så tjänar hon 50:- extra. Hon säger att läkarna tjänar ungefär dubbelt så mycket som ssk. Under en natt så är de 2 st som jobbar på Maternity 1 ansvarig ssk/bm och 1 ass/usk och de har då ansvar för: Förlossningen (3-4 britsar/bås), Antenatal (4-5 sängar), Post-op (4-5 sängar), De som ligger inne för observation (3-4 sängar), BB-avd (24 sängar, 8/sal) samt hela Gyn-avd (16 sängar). Suck!!!

Återupptog morgonpromenad traditionen dock en ny rutt. Förvånansvärt lite svett, svala vindar svepte över savannen. Äggomeletten som nu står oss upp i halsen fick tvingas ned med lite makrill – Jammi!!??

Kom till förlossningen strax före Chai, det låg kvinnor i alla bås och tämligen omgående var det en kvinna, 6 gravida, 3 para som krystade. Åter igen var det den som snabbast lyckas kränga på sig handskarna på sina svettiga händer som skulle ta emot barnet, gissa vem som vann? Aktiva Anna (Aktiv behöver inte vara lika med snabb) kom tvåa, Carola spurtade till sig en första plats inte ont anande om vad som komma skulle. En huvudstor hel hinnblåsa hade hunnit komma ut, den ansvariga ssk-studenten greppade en amniohook och började att hacka med baksidan av den på hinnblåsan, utan något resultat. Samtidigt lyckades aktiva Anna få på Carola och Ssk-studenten plastförklädet, dessa måste på innan bebisen kommer, annars har man sköts sig dåligt. Vid nästa krystvärk sprack blåsan och allt fostervatten, blod lyckades spruta snett åt sidan varvid Carolas hela byxben och tofflor blev dränkta. Ut kom en 1,9 kg liten pojke som vi antog var prematur, placentan kom utan problem. Personalen tog sen över och skulle städa upp efter detta blodbad, vi ombads att gå hem och byta kläder. Det var först efteråt som vi såg att kvinna ej var blodsmittad.

Med nya fräscha kläder och med mat i magen fick vi följe av Emmy som ville gå med oss och se hur ”proffsen”, hon kallar oss det, jobbar. Kvinnor i alla bås,  2 st Primi gravida = först föderskor samt 1: 3 gravida, 2 para som senast förlösts med sectio och som var HIV-positiv. Bm Asteria sa att hon ville se oss förlösa, det var omföderskan som var först ut och Anna hann få på sig både handskar och förkläde, det gick lite trögt då kvinnan hade korta och få krystvärkar och ingen värkstimulering hade satts in eftersom hon var snittad tidigare. Asteria frågade om vi kunde lägga sugklocka men vi sa att det är doktorn som gör det hos oss. Det var nog läge för en sådan men här är det ovanligt att de läggs (2009 las 10 st på 2.615 förlossningar). Istället la hon ett klipp, högst 1 cm. Efter att en tillkallad assistent tryckt på magen, likt hjärtkompressioner långt upp på magen, kom ett huvud ut. Efter en tillrättavisning av Bm om hur axlarna skulle utförskaffas drog vi ut barnet som var insmort i segt mekonium. Carola och Emmy  tog hand om pojken. Bm fick suturera klippet, då jag kände mig för skakig och svettig för att suturera en blodsmittad patient. När jag kollade om jag blodat ner mig mycket så kände jag att det rann utför armarna, å hjälp kan det vara blod, men det var svett från mina handskbeklädda händer och när jag äntligen kom ur plastförklädet så var inte många torra fläckar på blusen, även utmed ryggen och mellan benen var det tämligen fuktish!

Väl hemma igen kände vi att vi förtjänade lite lördagsgodis, det blev en stor kopp kaffe och en halv hand med salta mandlar.

Vi klev upp tidigt imorse, vi gick in till Emmy med ”Jag må hon leva sång” och med klassisk födelsedagsbricka med ljus och paket. Efter firningen gick vi till sjukhuset, vi skippade morgonbön och rond och gick direkt till Maternity. Vi fick öva på att lyssna med tratt och göra yttre palpation, en manlig nurse-student visade oss vilka undersökningar som görs för att bedöma om kvinnorna är i aktiv eller latent fas, de får inte stanna på förlossningen om de inte är öppen 4 cm och har regelbundna värkar. Vad vi hittills har sett så kommer kvinnorna mycket senare än så oftast då de är 7-9 cm öppna, det syns dock knappt på dem att de har värkar. En kvinna satt på en bänk vid intaget och väntade ett bra tag tills någon kom och tilltalade henne, 10 minuter senare såg vi henne i mittenbåset (det finns tre bås med förlossningsbritsar) och då krystade hon ut en bebis, det var tydligen inte hennes första barn, det kändes väldigt ”osvenskt”

Efter chai-break kom vi åter till Maternity och då var det en kvinna återigen som hade Ecklampsia som behandlades och i förlossningsbåsen var det fullt. Carola blev först ut att förlösa ett barn här, jag iklädde mig rollen som assistent och en nurse-student var med oss. Kvinnan som var 7 gravida, 6 para, var vid PV som VU heter här, PV står för (PerVagina) så var hon öppen 7 cm med en stor buktande hinnblåsa, enligt undersökaren Carola. Här tar de aldrig hål på hinnorna utan vill skydda barnet så länge som möjligt. PV görs inte heller så ofta utan endast var 4:e timme.Att det inte görs oftare tror vi beror på att de vill undvika infektioner. Carola konstaterade att när hinnblåsan spricker så kommer bebisen och mycket riktigt så blev det, Carola har väldigt sällan fel. Vi hann inte ta fullständigt skydd, så delar av fostervattnet kom på byxorna. Nätt och jämnt hann vi få på våra medhavda sterila handskar på händerna innan huvudet tittade fram. Barnet hade navelsträngen tight om halsen och den var inte så lätt att få över huvudet och inte heller ner över kroppen, men kvinnan tryckte på och barnet knövlade ihop sig och fick ut rumpan vid huvudet och kröp liksom ur snaran (det var tämligen gott om plats) barnet mådde bra och det blev inga rupturer för modern. Häftigt!!! Bra jobbat Carola, assistenten var mindre bra, kollade inte på klockan och hantlangade tämligen dåligt.

Vi fick sen se någon sy en bristning utan bedövning, kvinnan försökte hålla ihop benen. Hon som sydde var själv och skulle både hålla isär benen försöka se bristningen och inte sticka nålen på fel ställe allt detta i mycket dålig arbetsställning och belysning. Vi tittade även på en annan bristning då de ville ha våran bedömning om vilken grad bristningen var, det var dock alltid vad vi kunde förstå Bm som sydde alla bristningar även grad 4.

Vi fick även väga, mäta och göra en barnkontroll. De väger, mäter längd och huvudomfång, tar temp, kollar gom och anus sen får alla en salva i ögonen (vet ej exakt innehåll). Vi blev dock lite förvånad över hur de mätte längden på barnet. De tog måttbandet från pannan/hårfästet och följde barnets kropp ner till foten och följde foten ända till tårna, lite märkligt tyckte vi.Alla nyfödda sveps in i en ny sjal som mamman haft med, inga id-band får mor och barn utan man känner igen sitt barn på sjalen.

Vid 15-tiden gjorde vi kväll och gick hem där Emmys man tillagat en god pastasallad. Han hade även ordnat en liten skattjakt för födelsedagsbarnet vilken krävde en god klättervana. Skatterna var nämligen upphängda i ett stort Mangoträd som finns här utanför. Det finns jättegoda och billiga mangos här (3 stora för ca 5 kronor) Gott!

Efter maten gick vi ut på en långpromenad till ett ställe som kallas Apberget, det är en bergsformation där det är apor som håller till, vi såg dock inga andra apor än den vanliga människoapan. Vi fick se en jättevacker solnedgång på vägen hem, sista biten fick vi gå i mörker, det var tur att vi hade bra guider. Kvällen avslutades med ett parti Plump, vi kan dock inte minnas vilken som vann!

Det blir en hel del barnmorskedetaljer, ni som inte är intresserade av dessa får ha överseende och läsa det ni vill.

06.30 var det uppstigning förväntan och spänning låg i luften. Vi klädde oss i sjukhuskläder som är donerade från olika landsting i Sverige, just för dagen jobbar vi åt Värmlands- och Gävleborgs landsting (Har de någon lön över så tas de gladeligen emot) 07.30 startar dagen på sjukhuset med morgonbön följt av morgonrapport 8.00 som är en form av storrond, det ges rapport från alla avdelningar och olika fall diskuteras och de berättar vilka som dött under natten. Innan morgonronden var slut fick vi nykomlingar ställa oss framför församlingen och berätta vilka vi var och vad vi skulle göra på sjukhuset. Vi gick sen till Matron och registrerade oss, vi var nu officiellt klara att börja arbeta.

Vi blev sen visad runt på the Marternity ward av the Head nurse/midwife, ganska direkt fick vi se vår första förlossning här. Kvinnan låg på ett medhavt tyg, plant på rygg och krystade allt hon kunde och personalen en förlösande Bm = nurse el nursing student + en assistent, försökte få henne att krysta hela tiden (även om hon inte hade någon värk) Denna kvinna hade ett Syntodropp (vet ej styrkan) som flushades in, de hade bedömt att kvinnan var något värksvag och hade hållit på länge (vet ej exakt tid). Huvudet var knappt synbart men vid nästa värk så kom hela huvudet ut. Sen tog det ett tag innan nästa värk kom och Bm bände och bocka huvudet kraftigt åt alla håll, det såg ut som Brachialisnerven blev rejält uttänjd. Till slut drogs barnet ut av Bm, bägge axlarna kom samtidigt, assistenten tryckte samtidigt kraftigt på magen. Bebisen var lite tagen, slapp, las upp på mammans bröst på en grön duk och navelsträngen klipptes omgående. Barnet togs av assistenten till barnbordet (något som kan liknas vid en gammal predikstol/skolbänk i trä) varpå det sögs med en grov kateter och luft trycktes ned med en rubensblåsa med en hård, ofräsch mask. Luften trycktes hårt ner så hela magen blåstes upp, ingen hudstimulering eller avtorkning gjordes. Sen lämnade assistenten barnet, då hon skulle kolla till mamman, Carola höll dock ett vakande öga över bebisen. Placentan drogs ut efter 5 minuter, den skall enligt hörsägen utförskaffas så fort som möjligt för annars drar cervix ihop sig och placentan blir kvar i uterus, sen går de (enligt hörsägen, detta såg vi inte) även in med handen i uterus för att skrapa helt rent från ev. rester och koagel (Aj, aj kände vi). Allt födande och suturerande görs utan någon smärtlindring, det finns dock infiltration i form av Lidocain för suturering, men de verkar som de vill spara på detta så mycket som möjligt. (Vi tänker då begära att det används när vi skall suturera). Barnet och modern mådde dock bra när vi senare tittade till dem.

Efter förlossningsupplevelsen hängde vi på ronden som hade börjat, vi fick mycket bra information av Doktor Mountain, han var bra på engelska (vilket långt ifrån alla är här) och tog sig tid att förklara rutiner och behandlingar som de ger kvinnorna. De förlösta stannar 1 dygn om det var ett PN här är det = SVD (Spontanius Vaginal Delivery) om de genomgått ett sectio så stannar de 7 dagar eftersom stygnen skall tas efter 7 dygn. Innan hemgång gör doktorn en snabb barnundersökning, liknande den vi gör 2 timmar efter partus (barnefterskötning), man förutsätter att barnet/mamman kan amma, alla mammor erbjuds även att sterilisera sig om de vill. Här är det dock status att ha många barn 10-12 är inte ovanligt. Carola låg dubbelt så högt i status på barnfronten, att bara ha två barn är nästan lika med noll.

Vid 11-tiden är det här dags för Chai- Teabreak, så vi anammade traditionen och gick hem, det tar högst 5 minuter mellan sjukhuset och vårat hus. Hur länge man är på rast det avgör du själv, detta verkar gälla allt arbete på sjukhuset man kan komma och gå lite som man vill. Enligt schema har de dock tider som vi har hemma ungefär: Dag 7-14.30, Kväll 14-21.30, Natt 21-7.30.

När vi kom tillbaka efter kafferasten var det en kvinna som kommit in med kramper Ecklampsia, hon fick Magnesiumsulfat (iv) och hölls fast av sina anhöriga, blodtrycket följdes men då hon inte hade värkar och cervix var omogen skulle hon förlösas med sectio, efter dryga 2 timmar var en op-sal och operatör ordnad.

Hem till huset igen vid 14-tiden, lunch/middag intas mellan 14-15 och därefter kan man återvända till sjukhuset eller så gör man kväll. Vi gick tillbaka och fick då en genomgång av vilka olika dokument och journaler som fylles i, många papper blir det, no computer here.

Vi hälsade på många ur personalen, men vår förmåga att komma ihåg namn är tämligen underutvecklad (kan inte ha med ålder att göra, eller?) att de har Swahiliklingande namn och att ingen av dem bär namnskylt underlättar inte heller. Ingen mer förlossning fick vi se, men vi var rätt så nöjda och gick hemåt vid 17-tiden.

Senare på kvällen när vi läste på om pre- och ecklampsi så kom vi fram till att det är viktigt att följa vitala parametrar och hålla noggrann koll på ”CSN” symtom, som synes har första dagens anspänning satt sina spår även på synen fast det kan ju vara farligt med CSN-symtom också, att inte få något studiebidrag eller hur! Efter trötthets-fnitterattacken somnade vi gott, glada att vi hade överlevt dag 1.  

Efter en lång relaxande dag i förorten, med 2 exotiska besök/promenader till och från ICA affären, blev vi skjutsade till Arlanda, terminal 5 för incheckning på Etiopian airlines. Vi var två av få blekansikten som bordade planet. Vi blev dock mycket vänligt bemötta- och "kända" då vi snabbt blev "Är det ni som är Anna och Carola" vid incheckning och bording, kan våra bleka kroppar och svenska namn ha något att göra med detta?! Vi var de enda som fick dela på ett 3-säte på två. Detta till trots hade vi svårt med nattsömnen på planet. Att få till en skön sovställning med hela kroppen på sätet och begära att kroppen skall inta helt omöjliga anatomiska böjningar var en rejäl utmaning. Var och varannan timme blev vi väckta av ett högljutt Pling-plongande och en enormt snabbtalande röst på "Etiopisk-engelsk-italiensk/fransk-klingande oförstålig blandning som tillkännagav alla dryck- och matutdelningar som skedde så även under nattimmarna. I Rom fick vi sitta på planet i en timma drygt, utan tillgång till toaletterna då dessa skulle städas och flygpersonalen hade skiftbyte.


Bild Flygplansmiddag "mis i nassen" är under hämtning, datatrafiken här är Låååångsam.


Resrutten för natten/dagen blev Flyg: Arlanda - Rom - Addis Abeba - Dar-es-Salaam - Taxi flygplatsen - Hotellet

Farligaste resan var den med taxi då trafiken är massiv och säkerhet är lågt prioriterad, men vår chaffis som kört taxi i 20 år tog oss helskinnade och med allt bagage till Duran Hotels där vi lyckades få ett standard double-room för 60 USD, vilket ledde till en något åtstramad middag.

Bild från hotellfönster.

Bild Buffémiddag.

Bestående av en buffé à la flygplansrester och pulverkäk i skiftande former (Värre har vi ätit) Vi övar att äta allt vi kommer över, man vet aldrig när vi får äta igen är ett uttryck som vi har anammat. 

Denna mycket gasframkallande diet - flygplanskäk och stillasittande transportform har hjälpt oss att bli både 'fettos', 'pruttos' och 'svettos' vilket inte alls känns tilltalande, men vi ler och säger Asante sana/Thank you så ofta vi kan så de inte skall se oss som bleka och feta utan trevliga människor.

Det mesta har flytit på bra (fina flytningar - koncentrerad urin) en och annan incident har inträffat. Mellan flygplanet och transithallen på Bole airport (Addis Abeba) fick vi åka en buss och på den bussen blev en viss datorväska kvarglömd tro vem som kan ha glömt den no name. Jag var inte pigg och "fresh" alls men det löste ju sig så fint. När vi satt oss tillrätta på planet så kom en flygvärdinna gående i gången med "vår" fina Fjällräven dataväska...varför har hon den tänkte vi då!? Anna fick då beskriva datorn efter bästa förmåga för att få den tillbaka, men som sagt det löste sig, vi hade inte ens hunnit sakna den. 

Bild Bole airport med dator-förövaren.