bmstudenter

Vi börjar nu vara rätt så nöjda över att vara här och vi längtar faktiskt hem till den svenska vardagen och våra barn och till och med gubbarna.

Sista arbetsdagen på sjukhuset idag. Vi fick oss en pratstund med kvinnan som kunde engelska som vi träffat under söndagskvällen som fick vänta länge på sitt snitt. Hon hade frågat efter oss under måndagen (då vi var lediga) hon var mycket tagen av det som hänt och hade ont överallt och hade svårt att försöka amma. Hennes mamma var med henne och de tycktes kunna se att Carola hade fött många barn, eftersom hon såg så ”stark ut i huden” hon visade på hennes kind. Om Anna sa de att de inte trodde att hon fött några barn då hon förde sig på ett visst sätt. Vi förstod inte riktigt tolkningen, men vi uppfattade det som hon tyckte att det varit bra att vi var med henne under förlossningen. Vi påtalade igen att vi tycke att hon var jättestarkt och duktig under förlossningen och det var ingenting som hon hade gjort fel som gjorde att det blev som det blev.

När vi kom tillbaka efter pratet med henne så hade vi precis missat en förlossning, barnet låg på magen och hade precis kommit ut. Carola hade frågat denna kvinna om hon ville krysta för mindre än 30 minuter sen och då hade hon sagt att det var inte dags än, men det kan som sagt  gå undan, särskilt när det gäller alla multiparorna. Oturen att vara där på fel tidpunkt har förföljt oss något, vi har missat många förlossningar, en duplex hade det varit på måndagen då vi var lediga. Men vi tycker att vi fått lära oss jättemycket nyttiga saker och vi är tacksamma att vi fick möjligheten att få komma hit till Nkinga och se hur förlossningar handläggs utan all utrustning som vi har hemma.

Jakten för att föröka laga datorn fortsatte även idag och nästan när vi gett upp hoppet så fick vi via en svensk missionär som bott här länge  ett nummer till en som kanske skulle kunna hjälpa oss.  I alla fall fick vi tag i en kille som hade en kompis som troligen hade en sådan cd. Han skulle skicka kompisen, han sa att en svart liten man skulle komma förbi (en utmärkt beskrivning eller hur?!) han kom och vi fick låna cd .Vi kastade oss direkt över uppgiften att försöka reparera datorn genom att följa de anvisningar Matts gett oss. Det började bra, jämna flytningar, jag tror till och med att Carola hann nämna att ”vilken tur vi har” men det skulle hon aldrig ha gjort för direkt efteråt började det krångla. Det är ju tur att vi är sådana lugna datorkunniga människor, suck! Inga kommandon gick att skriva in och alla tecken vi skulle skriva låg inte under tangenten med det tecknet, förvirrande eller hur. Vi fick ta till reservplan B. Åter till missionären och låna nyckeln till det ”stora” datarummet på sjukhuset och gå dit för att ta kontakt med Data-Matts. Efter mycket väntande (vi är jättebra på att vänta, det har vi övat mycket på men vi tycker inte om det) och svettande, det är minst 35 grader i ”stora” datarummet, kunde vi starta vår dator igen  JIPPI!!!!!!!