Barnmorskestudenter i Tanzania

Vad härligt det är att vara svensk, vad bra vi har det i vårt land. Det kändes så skönt att höra svenska talas igen och vi fick en efterlängtad Sushi på Arlanda, den var hur god som helst (hoppas nu bara att vi inte blir dålig av den!).

Nattens flygning var lång och sömnen var så gott som obefintlig. Varför kan de inte ha sovflyg med sängar, det behövs mindre personal och passagerna kommer fram utsövda, en lättare frukost kan serveras innan landning. Men inte på Ehtiopian Airlines inte, där var det full aktivitet när vi äntligen kommit upp i luften vid 01.20 tiden på natten. Vid 02-tiden så kom de rullandes med drinkvagnen och sen serverades en varm middag, va! Vem äter en varm middag kl. 2 på natten. Tant A och C tänkte då inte äta någon nattmiddag, vi skulle ju sova så vi skulle vara utvilade när vi kom hem till våra familjer. Vi hade redan tandtrådat och borstat tänderna innan vi gick på planet. Fina tänder är A och O, tant C håller noggran koll på detta. I Rom vid 06.30 blev vi stående 1 timma, som vid utresan, för personalbyte och städning, de som skulle av i Rom klev av men vi satt snällt kvar, något luftigare blev det i planet då inte så många skulle vidare till Stockholm-Arlanda. Tant Anna fick återigen hålla tillgodo med enbart tant C som nattsällskap, då den tidigare stolsgrannen, en mörk, stilig kille i 25-års åldern med fina muskler övergav mig i Italien, trots att jag sov med läppstift. Ja, ja hon snarkar ju i alla fall inte Carollan.

10.45 fick vi äntligen svensk mark under fötterna, en kall höstvind ca 9 grader mötte oss men det kändes härligt (Vi lämnade ett soligt och 36 gradigt ställe) vi var äntligen hemma.

Uthämtning av bagage (alla kollin var med, tur), incheckning och sen Sushi och svensk kaffe, det blev lite bråttom ingen väntan här inte. Vi skulle hinna fixa till oss lite innan vi skulle gå på våra sista flygningar. Ett sista inköp hanns med, innan de i högtalarna efterlyste en viss Anna Sehlberg som omedelbart skulle gå till gaten. En snabb kram sen skiljdes tanterna åt för att åka var och en hem till sina familjer.............

Vi kanner att vi har fatt vara med om ett aventyr som vi kommer att minnas for resten av livet. Det har varit otroligt intressant och larorikt att fa inblick i en helt annan kultur och ett annorlunda satt att bedriva modrahalsovard och forlossningvard. Vi hade manga olika tankar om hur det skulle vara innan vi akte, en hel del besannades men mycket blev inte som vi trott. Man forvanas over hur de kan arbete med sa lite resurser och utrustning. Men det ar duktiga pa att anvanda sina hander och forenkla och de kan avvakta och folja det naturliga forloppet utan att vara dar och "peta" for mycket.  De har aven en annan syn pa/installning till liv och dod, barn dor har mycket oftare an de gor i Sverige. Manga barn skulle dock ha klarat sig om det fanns lite mer anpassad utrustning. Men det tycks acceptera att barn som inte ar starka nog sjalva far do. Detta har vi kant som mycket svart att forlika oss med da vi vet hur vi har det i Sverige.

Tiden pa lanedatorn haller pa att ta slut sa vi ber att fa aterkomma i detta arende.

Signing off from Ethiopia

Puss o kram............

Hemresedagen, antligen, startade med en sedvanlig promenad och som alltid blev vi svettiga, efter frukost ner till poolen for att pressa i solen en sista gang (totalt har det blivit ca 6 timmar solning under hela resan, men det var ingen solsemester som vi varit ivag pa).

Efter hardbranning var det dags att packa vaskorna, detta skedde utifran en tidigare val uttankt plan som Carollan jobbat hart (mest nattetid) for att forsakra oss om att fa med allt vi shoppat och packat pa ett fiffigt satt. Vet inte riktigt vad det ar som haller tant C vaken pa natterna, det ar inte tant A och inga bananer, misstankar finns om att det ar malariatabletterna som ger den biverkan. Imorse hade hon dessutom stora myggbett pa benen, fast vi inte haft myggor pa rummet, mystiskt! Men hon ar bra pa att snoka upp lite av varje nar det galler bett och sjukdomar, man skall gora det man ar bra pa!!

Exakt 13.00 checkade vi ut och fick en taxi framkord som en timme senare slappte av oss vid Julius Nyhere international airport i Dar-es-Salaam. Det blev den dyraste taxiresan hittills, vi fick betala i USD det vi trodde vi skulle betalas i TSH, men det blev ungefar 250 svenska kronor och vi var glada att vi slapp ta bussen.

Efter en sista inhandling utanfor flygplatsentren tog vi oss igenom sakerhetskontrollen, det var bara en vaska som de ville titta pa, gissa vems? Tant C:s rygga sag ut att innhalla sma handgranater, men det var souvenirer av sten som hon lagt i handbagaget for att resvaskan inte skulle bli for tung. Incheckning och invagning gick utan bekymmer. Lite taxfreebutiker fanns det dar vi kunde handla upp de sista av Tanzania shillings och vi at en sista pizza pa Tanzania mark (den klart ogodaste och minstaste). 2.45 och en varm kyckling-med-ris-flygplansmiddag och en svettluktande stolsgranne senare landade vi i Addis Abeba, lokal tid 19.35. Vi sitter nu och vantar pa vart flyg som skall ta oss hem till Sverige igen, via Rom, men det skall inte lyfta forran 00.40. Sa vanta gor vi nu ocksa, det ar tur att vi ar sa bra pa det.

Som synes sitter vi vid en dator med engelskt tangentbord, sa det ar ont om prickar hoppas det blir lasligt anda. Snart far ni se oss live and kicking och inte bara via bloggen. Vi langtar!!

Sista dagen, kvällen, natten i Östafrika, vi har svårt att fatta att vårt äventyr snart är slut. Liten sovmorgon och ingen morgonpromenix unnade vi oss, vi ville inte svetta ner oss ’direkt’ då vi duschat och spa-at och gjort oss så god-doftande, vilket inte skett allt för ofta under denna resa, under gårdagskvällen. Vi hade även fått rena lakan i sängen så vi sov riktigt gott. Frukostbuffé är roligt i cirka 2 dagar, vi åt vår 5:e i morse, variationen är svår att få till och kaffet de serverar har blivit svagare och kallare för varje dag. I dag hade Carola beställt te istället och det var enbart på lukten det gick att skilja på te och kaffe, så svagt är det, Coffee-Annan tycker inte om det.

 

Vid 10-tiden hängde vi på låset utanför en nyupptäckt silveraffär, men den öppnade inte förrän vid 11-tiden enligt affärsinnehavaren bredvid. Det är inte så exakt på tiden här, man kommer lite som man vill. När vi väl fick komma till/in så länsade vi butiken på fina silversmycken, vi prutade allt vad tygeln höll, butiksägarn’ drog nog en suck av lättnad när vi äntligen lämnade butiken, dryga timmen efter att vi kom in. Han sa i alla fall att vi var: ”Wery good customers”.

 

I en supermarket hittade vi något som liknade kanelbullar och kakor (som vi fick andnöd av) vi tänkte att som svensk så skall ”kanelbullens dag” uppmärksammas, vilket vi har gjort nu ikväll. Eget gott, starkt kaffe hade vi till, det satt bra i kistan, det fick bli våran middag, då vi redan ätit ett lagat mål under dagen. Det blev en pizza med extra ost på, flottigt och gott. Att hålla sig till GI ätande har varit väldigt svårt här men det skall bli andra bullar när vi kommer hem.

 

Någon form av dopp i Indiska oceanen har vi också gjort idag. Vi tog oss till en allmän strand ca 10 minuters promenad från hotellet. Vi blev dock avrådda att gå dit, de flesta ’som oss’ brukar åka till privata stränder där inte lokal befolkningen går, men den närmsta privata beach låg 1 timmes taxiresa och 1 timmes båtresa bort. Vi tänkte att så farligt kan det inte vara så vi knatade iväg till den allmänna stranden. Det var bara mörka människor där och stranden var fylld av sopor och kvarglömda klädesplagg som låg i blöta ofräscha högar. Sanden var fint vitkornig men från vattenbrynet och ut i vattnet var det stickande korallunderlag, ingen sand. Ebb och flod syns tydligt här och slemmigt sjögräs och smuts i vattnet täcker stränder flera hundra meter ut när det är ebb, lukten är inte så mysig heller. Men har man bestämt sig så har man. Tant Anna gjorde en snabbstrippning till bikini och tågade ut i vattnet upp till knäna, tant Carola stod beredd med kameran. Det blev några snabba ’bad’-poser och sen snabbt upp igen och försöka ta sig hem utan att få några skamliga erbjudanden av de halvklädda 20-åriga männen som kantade stranden, inga kvinnor syntes till, så de var tydligen desperata när de började vissla efter de bleka och feta 40 + tanterna. Vi sa tydligt och bestämt nej, vi gillar inte svarta bananer…!!

 

Nu läääääääängtar vi efter att packa å åka hem. Vi har strategin klar för morgondagen men vi får som vanligt vänta tills det blir en ny dag. Nu är det nära….

 

 

Längre morgonpromenad idag, fick tag i en ATM uttagsapparat, vilken lycka för pengarna hade nästan tagit slut igår, hade knappt till taxin för att ta oss hem. Såg dessutom fler shoppingställen bara några meter från där vi brukar vända på morgonpromenixen, varför är det alltid så?

 

Vi var lite trötta imorse, nattsömnen var inte optimal. Vi hade trott att när vi lämnade Nkinga så hade vi även lämnat småkryp, mygg och möss bakom oss och att vi i storstaden skulle ha en lugn odjurig tillvaro. Så har det även varit fram tills gårdagskvällen. När tant A skulle ha en kvalitetsstund med sig själv på toaletten (göra nr 2) så hördes ett rassel, spring uppe på taket, kändes som om det var väldigt nära och det lät väldigt råttlikt, stora rått-tassar. I taket på toaletten alldeles ovanför toastolen så är det en taklucka som det var en större glipa på runt kanten. Tant A fick hastigt avbryta sittningen och ropa på the ”Rått Buster” tant C kom springande och beväpnade sig med hårtorken. Luckan och taket var av tunn masonite-typ, det måste vara ett innertak och någon form av vind ovanpå då vi bor på översta våningen. Även i hallen fanns det 2 takluckor med glipande kanter. Att öppna luckan och ge sig upp på taket var otänkbart, så för att försäkra oss om att vi inte skulle få påhälsning under natten så tog vi fram medskickad bred, svart tejp alltid bra att ha till hands, (tack Ante!) och tejpade igen luckorna. Råttspringet hördes ytterligare några gånger under kvällen/natten men det kändes tryggt att vi var skyddade från nedfallande djur. Nu hoppas vi bara att vi undviker upptäckt av städerskorna.(Halva taket lär följa med om de försöker ta bort tejpen, det var rejält tejpat) Tejprullen, som tog slut, har vi gömt undan så att inga misstankar kan riktas mot oss.

 

Efter sedvanlig buffé frukost så var siktet inställt på ännu en dag i shoppandets tecken. Vi fick tips från receptionisten att besöka något som hette Mliman City som skulle vara ett större shopping mall. Detta var öppet som vanligt fastän det var söndag, butikerna Down town hade enligt uppgift söndagsstängt. En ’BAD’(registreringsskylten)-taxi, den första med AC, hämtade upp oss och släppte av oss vid mallet och när vi såg storleken på det sa vi direkt att han skulle komma en timme senare än vad vi tidigare tänkt (vi borde ha lärt oss att storleken har ingen betydelse). Väl inne på stället så steg besvikelsen i takt med stegen vi tog. Det var dyra affärer utan inhemska saker, de flesta hade en amerikansk stil och 2 större allt i allobutiker med heminredning (en blandning av IKEA och Rusta) och med matvaror och tekniksaker, inget för oss som inte bor här och som måste tänka på vikten (på bagaget). Flera mobiltelefonbutiker och banker fanns. Endast 2 matställen, ett som liknade MacDonald´s och ett som hette Silverspoon-fast food, vi åt på det senare det var ingen fast food tog 20 minuter att få en varm toast med ost och några strips, den varma toasten var dock kall och med grönsaker i som vi särskilt sagt till att vi inte ville ha (vi är fortsatt rädda att få någon magåkomma som innebär diaria). Som tur var hade vi, som alltid, en banan och vatten i våra ryggor. Toaletterna höll inte måttet heller så detta ställe fick inga höga shoppingpoäng från oss, sen tvingade vi chauffören att släppa av oss (samt vänta på oss) på en så kallad ”Handicraft market” men det blev inga större inköp där heller. Taxiresan fortsatte till ”favvo” stället Slipway där vi åter fyllde våra ryggsäckar med prylar, härligt, härligt. Vi avslutade kvällen där på en restaurang alldeles bredvid havet och avnjöt varsin 10-poängs pizza i solnedgången.

 

Då vi hade planerat en Spa-kväll redan tidigare var vi tvungna att fixa lite grann med håret på huvud och ansikte när vi kom hem. Det blev inte värre än innan, om vi säger så…… Puss å Kram

Vad är väl godis, svenskt gott, segt, surt, salt och chokladigt godis? Vad är väl en bal på slottet? Suck! Det finns annat som är gott och nu har vi blivit avgiftade – avsockrade då det i Nkinga inte fanns något att stilla godis och chokladbegäret med. Så lika bra att köra på utan, lättare att återuppta GI-livet när vi kommer hem också, tant Anna har nog övertalat Carollan att ansluta sig till GI-sekten, om hon får fri tillgång till konsultation och recept vid hemkomst.

 

Vi fortsätter våra lata husmorsdagar här i Dar es Salaam på vårt fyrstjärniga hotell. Vi läser dock i Lärobok för barnmorskor nu och då, när vi orkar hålla upp den tunga boken, i gassande sol med solkrämsglidiga händer är den inte så lätt manövrerad. Denna ”semester” är något annorlunda än hur semestrar brukar te sig, vad gäller att ha ’näsan’ i perineum hela dagarna i praktik och i teorin. Men vi kommer att vara fenor på att skydda perineum när vi kommer till förlossningarna hemma.

 

Väntande följer oss fortsatt, det blir en hel del väntande vid datorn som går i varierad hastighet långsamt eller ruskigt långsamt. Vänta på mat som är beställd, vänta på tant C när hon skall smörja in sin lekamen (efter gårdagens miss av vissa nu rödlysande partier så får inget lämnas ’osmorslat’). Vi väntar även lite på hemresan då längtan efter familjen börjar bli stark. Som tur är får vi shoppa loss och då går tiden rasande fort.

 

Hemma igen efter en lyckad shopping. Lite smått å gott till oss själva samt till nära å kära.

 

När andra åker hem å byter om för att gå ut på klubb här i storstan så åker de små tanterna hem för att sussa, senast kl. 22.00 släcks lampan.

 

 

 

 

Varma o fuktiga vindar - dopp i poolen - shopping

Morgonpromenad håller vi fast vid, vi har inte gett upp hoppet om en fast och fin body, så vi går och går men kommer aldrig i mål tycks det, men tjurkäringarna gnatar på i ottan, då det inte är så många som kan se oss. Morgonens promenad gick efter the Toure drive som går alldeles bredvid havet, fuktiga varma vindar blåste på oss.

Hotellfrukost är inte fel, vi blir allt modigare, då vi verkar ha överlevt gårdagens hotta Kinamat, så vi drack flera glas färskpressad passions och apelsinjuice i morse, vi får hoppas att Salmonella och Hepatiten inte slår till. Stekt ägg, bacon, croissant med marmelad inmundigades också. Frukostmatsalen har stora fönster som vetter ut mot havet så både magen och själen fick sig en uppfriskande spis.

Nästa punkt för dagen var att försöka åtgärda de bleka kropparna, ner till poolen gick vi fick där en handduk och en ”soft bed”, vilket vi trodde var en dyna till de framställda träsolstolarna, men istället bar poolkille (med t-shirten på, VARFÖR?) fram plaststolar med väv åt oss, de var i alla fall mycket behagligare att ligga och sola på än de som man får träsmak i rumpan av. Inga andra solande gäster låg runt poolen så vi njöt i fulla drag, en behaglig havsbris gjorde att solen inte kändes för varm. Ett dopp i poolen blev det också efter viss övertalning av tant Carola som bestämt hävdade att hon inte kan visa sig, gå i bikini om någon annan ser på, hur ofta är man ensam vid poolen eller stranden? Efter att några japaner med kameror gått ur sikte så kunde vi gå i, några vändor blev det, svalkan gjorde gått för ’det solade tantfläsket’.

 

2 timmars solning fick räcka, upp på rummet en snabbdusch, val av shopping-outfit och sen iväg i taxi till ett shoppingställe som vi fått tips om ”The Slipway”, inte långt från hotellet vi bor på. Där fick vi verkligen släppa lös ett tämligen uppdämt behov av att shoppa, det fanns hur mycket fina saker som helst. Vi hann dock bara se hälften innan vi fick lov att springa till taxin som vi hade gjort upp en hämtningstid med, vi hade tagit till alldeles för kort tid. Flera besök kommer det definitivt att bli dit. Hantverk i trä, smycken i trä, av pärlor och i silver, kläder, väskor, skor, keramik, tyger och flera trevliga restauranger och caféer fanns det där. Även en stor Supermarket med fasta priser på varorna och massor av ’vanliga’ matvaror (inte bara bananer) fanns det, det känns som om vi är i himlen, vilket tantlyx.

Har just kommit hem till hotellrummet efter ett restaurangbesök. Tänkte slå på stort och fira att vi nu börjat semesterdelen på vår resa. Vi såg verkligen fram emot att byta ut den stående menyn, bestående av bananer, vitt andnödsbröd och vatten, till någon delekat restarurangmat. Men vad törs vi äta? Det känns trist att inte kunna välja och vraka och ta färska grönsaker, frukt och någon saftig köttbit av rädsla för att få ’rännskita’. Fast beslutna att intaga någon lagad föda gick vi till en Kinaresturang som ligger vägg i vägg med hotellet där dristade vi oss till att beställa (efter en lång tids studering av menyn) några vårrullar till förrätt och friterat ris med en wokad fläskrätt till huvudrätt och som dryck slog vi till på en stor flarra H2O köpevatten, här skulle det firas. Vårrullarna som vi beställt vegetariska kom in med kyckling i och 5-6 lager av deg, smakade inte gott trots litervis med soya över. Det friterade riset som kom i en enorm hög smakade ingenting (men kändes säkert) och den wokade kötträtten var så stark att tungan och läpparna domnade, vissa delar är det fortfarande ingen känsel i. Storleken, på kötträttstalriken alltså, gick inte av för hackor den heller. Detta jätteberg av den mycket hotta wokblandningen blev oövervinnelig för våra magar som fått hålla till godo med miniportioner de senaste veckorna. Vi fick veta när vi betalade (22 USD) att de som beställer in den rätten brukar vara 6-8 personer i sällskapet. Det var med nöd och näppe vi tog oss tillbaka till rummet och nu ligger vi och kippar efter andan och orkar knappt prata, det verkar dock hittills inte ha påverkat tarmsystemet så att vi måste springa på toan, kanske brände hettan bort eventuella basselusker vi hoppas på det. Om vi överlever natten så återkommer vi imorgon.
Tant A o C. 

Tidig uppstigning efter en orolig natt, svårt att somna inför resdagen. 05.00 vår tid hade vi beställt taxin till, som säkerhet hade han varit och lämnat bilen och bilnycklarna kvällen innan så vi skulle kunna packa. Så var vi då på resande fot igen. I mörkret på den kuppiga vägen, i en liten vit, sedan Toyota (vår taxi), drog vi iväg.

 

Inne i de mer bebodda delarna efter vägen finns det ”väg gupp” de ska man i stort sett rulla över men ett sådant missade han, hann inte bromsa och Tant C:s huvud slog i taket, men det höll. Minutrarna gick och vi blev lite smånervösa när vi såg att tiden tickade iväg, planet skulle lyfta 8.50 från Shinyanga och vi tänkte hinna äta lite medhavd frukost innan. Osäkerheten blev än mer påtaglig när chauffören stannade och frågade om vägen till flygplatsen men vi var dock framme strax före 8.00.

 

Nån frukost hann vi däremot inte med på flygplatsen för vi blev ordentligt utfrågade om vi hade vapen eller sprängämnen nerpackade i våra väskor. Det förnekade vi och slapp tömma de stora väskorna men handbagaget ville de syna ordentligt. Vattnet vi skulle dricka till frukost fick vi snällt lämna ifrån oss…

 

Vet inte hur vi bokat vår resa för det var i stort sett bara vi som skulle flyga ca en halvtimme och sen hoppa av i Mwanza (ligger för övrigt alldeles vid Viktoriasjön). Resten av passagerarna satt snällt kvar och åkte vidare till Dar es Salaam medan vi skulle sitta på flygplatsen å vänta några timmar tills vårat plan skulle ta oss vidare till Dar. Kan då även meddela att när vi gick på detta plan till Mwanza var vi de sista ombord och det fanns bara en ledig plats kvar, det löstes genom att Tant A fick sitta i cockpit, vilket hon inte var lessen för.

 

När vi stöter på problem har vi märkt att brukar bananer vara inblandade. Säkerhetsmannen frågade om vi hade några ”bottles” vilket vi inte ville tillstå då vi lämnat dem ifrån oss vid den förra säkerhetskontrollen. ”It must be bananas”, sa vi vilket var vår medhavda frukost som vi ännu inte ätit. Säkerhetskillen skakade på huvudet och ville köra den en gång till, men det var inte ”banan väskan” han menade utan Carolas rygga som han sett 4 ”bottles” i, vilket visade sig vara 4 ”batteries” som man inte får ha i handbagaget, i alla fall inte på denna flight.

 

Är nu framme på vårt lilla lyxhotell Golden Tulip efter en timmes taxi tur från flygplatsen. Vi skall nu ut och sondera terrängen, vad gäller mat och bad.

 

 

 

En sista morgonpromenix, blåsigaste morgonen hittills.

 

Ringde datorkillen, som räddat oss från datordöden, han skulle komma 4 am, 4 på morgonen tänker vi då men enligt Tanzaniatid är 4 am kl. 10.00 i vår tideräkning. Kl 06.00 på morgonen är 00.00 för dem, lite lurigt. Några av de luddiga, i vårt tycke, tiderna för Delivery på förlossningen blev lite tydligare men bara något, då de gärna blandar sin och vår tid.

 

Gick för att säga Kwa heri (Hej då/Adjö) till personalen och matron på sjukhuset. Material som vi haft med skulle Emmy ombesörja att ge till rätt person så de verkligen kommer till nytta där de bäst behövs.

 

Ett sista besök på marknaden resulterade i bananer (i påse) och ett Kangatyg till Carola. ”Juckmannen” syntes inte till vilken tur.

 

En god avskedslunch hade vår superduktiga hushållerska Juliana lagat till: Ris, köttsås, bönor och nygräddade Chapatis. Vi satte oss sen med en god kopp kaffe och försökte Blogga ikapp de dagar vi missat p g a datorkraschen.

 

Sent på eftermiddagen gjorde vi återigen en tur till krukmakerskan för att se om våra beställningar var klara, så var inte fallet. Hon hade farit iväg på en begravning men skulle ha varit tillbaka för flera dagar sen men de är inte så noga med dagar, det som inte hinns idag kan göras imorgon eller en annan dag. Vi fick i alla fall en kruka var som de hittade i hennes ”lager”, Emmy bistod oss med tolkning.

 

Packning av väskor förrättades efter konstens alla regler, betydligt lättare nu när vi fått lämna allt sjukhusmaterial. Avskedsfika hade vi med Emmy o Jon, grannarna läkarstudenterna och de två sjuksköterskestudenterna som också skulle åka på torsdags morgonen, men de skulle ut till Arusha på en Safari innan de skulle åka hem via Dar-es-Salaam. Men vi, tanterna, åker direkt till Dar för att relaxa på hotell och njuta av havsbrisen och kunna ta ett dopp i poolen/havet, det ska bli skönt efter all torr och het sand.

 

Vi börjar nu vara rätt så nöjda över att vara här och vi längtar faktiskt hem till den svenska vardagen och våra barn och till och med gubbarna.

 

Sista arbetsdagen på sjukhuset idag. Vi fick oss en pratstund med kvinnan som kunde engelska som vi träffat under söndagskvällen som fick vänta länge på sitt snitt. Hon hade frågat efter oss under måndagen (då vi var lediga) hon var mycket tagen av det som hänt och hade ont överallt och hade svårt att försöka amma. Hennes mamma var med henne och de tycktes kunna se att Carola hade fött många barn, eftersom hon såg så ”stark ut i huden” hon visade på hennes kind. Om Anna sa de att de inte trodde att hon fött några barn då hon förde sig på ett visst sätt. Vi förstod inte riktigt tolkningen, men vi uppfattade det som hon tyckte att det varit bra att vi var med henne under förlossningen. Vi påtalade igen att vi tycke att hon var jättestarkt och duktig under förlossningen och det var ingenting som hon hade gjort fel som gjorde att det blev som det blev.

 

När vi kom tillbaka efter pratet med henne så hade vi precis missat en förlossning, barnet låg på magen och hade precis kommit ut. Carola hade frågat denna kvinna om hon ville krysta för mindre än 30 minuter sen och då hade hon sagt att det var inte dags än, men det kan som sagt  gå undan, särskilt när det gäller alla multiparorna. Oturen att vara där på fel tidpunkt har förföljt oss något, vi har missat många förlossningar, en duplex hade det varit på måndagen då vi var lediga. Men vi tycker att vi fått lära oss jättemycket nyttiga saker och vi är tacksamma att vi fick möjligheten att få komma hit till Nkinga och se hur förlossningar handläggs utan all utrustning som vi har hemma.

 

Jakten för att föröka laga datorn fortsatte även idag och nästan när vi gett upp hoppet så fick vi via en svensk missionär som bott här länge  ett nummer till en som kanske skulle kunna hjälpa oss.  I alla fall fick vi tag i en kille som hade en kompis som troligen hade en sådan cd. Han skulle skicka kompisen, han sa att en svart liten man skulle komma förbi (en utmärkt beskrivning eller hur?!) han kom och vi fick låna cd .Vi kastade oss direkt över uppgiften att försöka reparera datorn genom att följa de anvisningar Matts gett oss. Det började bra, jämna flytningar, jag tror till och med att Carola hann nämna att ”vilken tur vi har” men det skulle hon aldrig ha gjort för direkt efteråt började det krångla. Det är ju tur att vi är sådana lugna datorkunniga människor, suck! Inga kommandon gick att skriva in och alla tecken vi skulle skriva låg inte under tangenten med det tecknet, förvirrande eller hur. Vi fick ta till reservplan B. Åter till missionären och låna nyckeln till det ”stora” datarummet på sjukhuset och gå dit för att ta kontakt med Data-Matts. Efter mycket väntande (vi är jättebra på att vänta, det har vi övat mycket på men vi tycker inte om det) och svettande, det är minst 35 grader i ”stora” datarummet, kunde vi starta vår dator igen  JIPPI!!!!!!!

 

Sovmorgon HÄÄRLIGT ända till 10.00 skulle vi få sova, men morgonpigga Carollan kunde inte hålla sig längre än till 9.15. En riktig långpromenad gjorde vi väl insmorda i solkräm, det är bara tidigt vid sjutiden på morgonen som man kan klara sig undan solens heta strålar. Fruktfrulle och kaffe gick lätt i, intagandes på vår svalkande terrass på de mycket hårda trästolarna, Carolas lilla stjärt tycker inte om dem, Annas mer fluffiga rumpa klarar dem något bättre. På tal om Annas rumpa så skulle den senare på dagen bli något tillplattade, men det var den inte ont vetandes om då vi satt och njöt av den lediga förmiddagen.

 

Vila, snack och lunch med Emmy och Jon, som lyckats tas sig hem från det hektiska arbetet på sjukhusets medicinavdelning för att få i sig lite föda.

 

Efter lunch tog vi med oss hushållskassan (= Annas kortbyxor) och gick till marknaden för att inhandla toapapper och bananer, dessa artiklar är det vi inhandlat mest av här. Stället vi handlar toapapper på behöver vi bara visa oss så plockar affärskillen fram toarullar och frågar hur många? Vi tänkte denna gång även se oss om efter Africa cafe för att köpa med hem, så vi gick in i olika ”bodar” och frågade efter kaffe. På ett av ställena fick vi napp, kan man säga men det var inte kaffe vi blev erbjudna. En tandlös, illaluktande fullgubbe, som kom in i affären, tog oss i hand och hälsade glatt, han höll upp handen och gjorde drinkrörelser med handen, som vi uppfattade som ”dricka kaffe” eftersom vi frågat om kaffe, men han menade nog något starkare förstod vi sen. Då affären inte hade kaffe att sälja så skulle vi gå ut och på väg ut så tar fyllgubben ett stadigt tag bakifrån runt om axlarna på tant Anna och lutar fram huvudet vid örat (hur kunde jag tro att han bara hade druckit kaffe, det var definitivt gamla spritångor som fyllde näsan). Samtidigt som han sa något i örat så gjorde han tydliga juckrörelser mot den inte ont anade Anna-rumpan och det kändes att det var något bananformat som stöttes emot. Hjälp!! Hur tar man sig ur det här, Carola tänkte jag rädda mig. Men Carola hade inte uppfattat att jag var i sån nöd. Hon hade stenkoll på att han inte skulle tafsa på brösten, då hade hon ryckt ut direkt, sa hon. Så tafsa på brösten är inte okey men jucka på bakifrån är helt okey. Nu påstår Carola att hon inte såg juckningarna och jag såg ut att vara så lugn, men men jag undrar? Efter denna chockartade upplevelse gick vi raka vägen hem och duschade.

 

På kvällen var vi bjudna till ett par svenska sjuksköterskestudenter som bor i ett hus bredvid, de hade ordnat ett klassiskt svenskt kafferep med kaffe och diverse bakverk. Lite olika inbjudna gäster fanns där som vi fick chans att prata med, trevligt. Vi fick dock avvika då vi skulle gå bort till sjukhusdatorn för att ’Skypa’ hem till våra familjer. Vi fick även vidare information att Data-Matts vad vi skulle behöva för att laga datorn.

 

Hela natten sen sov vi i en starkt stinkande sopluktseldning, Carola trodde att det var liken från sjukhuset som de brände, men det dementerades dagen efter. Stickande otäckt var doften i alla fall och händelsen under dagen gjorde det inte lättare att somna, men det gjorde vi i alla fall sent om sider.

 

Upp och hoppa liten loppa! Sa jag inte till Carola, tänkte att det kunde vara dumt att utmana ödet efter gårdagskvällens obehagliga upplevelse.

 

Promenix och Omelett-frulle, därefter åter till förlossningsbåsen, ingen i krystskede just då. Fick se att det här är stor skillnad på om du har pengar eller inte. Det finns 1-2 privata rum där kvinnorna kan boka plats om de har råd. Uppassning från personalen är då befintlig och de går före alla de andra ”lågstatus” patienterna. Det kändes inte rätt att de behandlar folk olika. Det är bra att vi hemma har lika vård till alla.

 

Medan Carollan följde med på ett ”lyx-sectio” så fick Tant Anna roa sig själv, jag fick hålla handen, en i personalen som tycker om att skicka mig på lite olika uppdrag tog mig i handen och gick runt så ett längre tag, minst 5 minuter (5 minuter för mycket i min smak). Vi har sett många som går och håller varann i handen vuxna karlar och kvinnor, kollegor mm, är det någon inhemsk tradition?? Sen fick jag gå runt med en ’förstis’ som inte öppnade sig så fort och valla henne. Jag försökte visa hur hon kunde stå och jag gav henne också lite ryggmassage, det var en utmaning då vi inte pratar samma språk, vad lätt det kommer att kännas när vi är hemma.Bebisen som Carollan såg snittas ut sas väga 4700 g (snittet var planerat för de trodde att det var en stor bebis) men det kunde omöjligt stämma. Efter en titt på barnet sa vi båda att den (pojken) kan inte väga mer än 3000 g, vi brukar vara rätt bra på att gissa vikten om vi får skryta lite. Mycket riktigt efter omvägning så stannade vågen på 2970 g. Det höftas en hel del här och det finns oftast bara en fungerande apparat såsom våg, blodtrycksmanschett, termometer mm och har man ingen att tillgå får man höfta till vad det kan tänkas vara.

 

Lite solning och kaffe (kaffe missar vi väldigt sällan) hann vi med innan vi återigen tog oss till Maternity. Direkt fick vi en förlossning en 2 gravida, 1 para hon sukuma-de (krystade) på bra och huvudet kom ut, men sen var det lite trixit att få ut axlarna, en liten hand låg vid den bakre axeln, den främre var frilagd men det krävdes fler vickningar och drag, kändes lite otäckt att behöva dra i huvudet på det sättet. Men Supervisorn var cool och lät oss fullfölja och tillslut, tyckte att det tog jääätelång tid (men det var högst1-2 min) så kom det ut ett flickebarn, äntligen en tjej-grej vi har nästan uteslutande förlöst snoppar. Hon vägde 3.100 g och skrek direkt och mamman hade klarat sig utan någon bristning, skönt. Jättemycket flugor hade den här mamman på och runt ikring sig, det är alltid några flugor på förlossningarna här och kackerlackor springer på golv och väggar, men denna gång kände vi att det var extra många ettriga flugor. Det skulle vara otänkbart hemma med 1 fluga inne på en förlossnings sal men här är det naturligt.

 

Kvällspasset avslutades med en krystande mamma, som faktiskt kunde engelska den första vi har stött på. Värkarna hade startat 2 dygn tidigare och nu hade hon krystat i över en timme men barnet kom inte ut, det var ”fast” strax ovan bäckenbotten. Det blev en lång väntan under hela kvällen. Vi fick bra kontakt med kvinnan och hon tydde sig till oss. Inga aktiva åtgärder gjordes av vare sig barnmorskan eller jourläkaren som kom förbi, de satt mest och pratade med varandra och i sina mobiltelefoner brevid den hela tiden hårt krystande kvinnan. Vi frågade gång på gång vad de hade för plan för henne men vi fick inga svar. Det skulle avvaktas och väntan blev längre och längre, vad väntade de på frågade vi oss.Vi försökte hålla modet uppe på kvinnan och oss själva. Vid 21.30 var vi så trötta att vi gick hem, då kanske de skulle ta ett beslut om ett snitt efter att de eventuellt provat den uråldriga sugklockan som låg i ett skåp. Vi fick senare veta att de provat sugklockan utan framgång och vid 23-tiden hade barnet plockats ut via sectio.  

 

 Idag hade vi sovmorgon, efter nattpasset, klev upp vid nio och gick en ny promenad tur. Sjukhusområdet är inhägnat så denna morgon gick vi runt hela stängslet, lite nya intryck fick vi men det var torrt och hett som vanligt.

 

Då det var lördag igen så skulle vi gå till marknaden och göra våra tyginköp. Detta var inte gjort i en handvändning. Att välja och pruta tog nästan 3 timmar samt en extra promenad fram och tillbaka till huset för att hämta mer TSH (inte Tyroidea stimulerande hormon utan Tanzania shillings), allt mitt på dagen då det är som hetast. Det var nära att hjärna blev caput, vi var trots hettan överlägsna våra ”motståndare” i huvudräkning. Vi fick 12 tyger (9 Tanzania, billigare och 3 Nigeria importerade dyrare) för 92.500 (ca 460:-). Prutande tog tid då kvinnan som kunde lite engelska inte fick bestämma priset utan att fråga mannen och varje bud innebar en ny omräkning, totalt 7 st, på ett litet slitet block med en penna som inte fungerade. Vi försökte även få den lilla söta bebisen med i köpet, men det gick inte. En ny penna fick de förutom pengarna, dammiga och svettiga gick vi sen hem mycket nöjda med våra inköp.

 

Under kvällspasset fick vi var med på en sätesförlossning som gick galant, det blev logiskt när de vi läst i teori fick ses i praktiken. Barnet hade väldigt runt och fint huvud det syntes stor skillnad då huvudet inte varit utsatt för det tryck som blir när huvudet kommer först. Senare vid 22-tiden fick vi förrätta ett partus på en tämligen stor kvinna för att vara här hon var över 170 cm och vägde närmare 100 kg, normalkvinnan här är mellan 145 -160 cm och väger 50-60 kg. Men det gick galant, hon tryckte ut sitt åttonde barn på två krystvärkar, en gosse på 3.150 g.

 

Väl hemma fick vi, tant Anna och mina löss, se Carola förrätta loppjakt. Vi har ordnat egen ”Safari” här, då vi inte åker på någon ’riktig’ där ”the big five” skall ses utan vi har hållet oss till the small ten, betydligt billigare. Efter nära nog en timmes jakt hade Carola lyckats eliminera en ½ millimeters loppliknande varelse som tagits sig in på insidan av hennes myggnät. Sova tänkte hon inte göra efter detta utan det skulle hållas vakt efter dessa enorma djur som skulle kunna äta upp oss levande. Vaktandet tog dock på krafterna och tant Carola hade somnat trots allt men det blev en orolig nattsömn.

 

Övrig djur som vi kunnat bocka av är: Ödlor i skiftande storlek och färg, myror, fåglar, syrsor och gräshoppor, fladdermöss (ej våra egna), kackerlackor, spindlar, flugor och myggor i massor. Inte en enda orm har vi sett, vilket känns helt okey, hoppas det håller i sig (eller hur Helena Broman).

 

 

Efter en stormig morgonpromenad, det torra och blåsiga vädret är inte alls bra för frisyren, vi behöver nog en årsinpackning vid hemkomst för att återuppliva hårsvallet, så gick vi till Maternity och var med på ronden som anfördes av vår favvo-doktor ”Dr. Berg”, inga förlossningar på G under morgonen.

 

Fredagsmyset påbörjade vi sen redan vid lunchen då vi fick supersmarrig kyckling och nygräddade chipatabröd och kaffe med sockerkaka till efterrätt, oj oj oj så mycké god mat. En kraftig paltkoma drabbade oss efter detta intag, det flesta dagar har vi bara intagit små mängder av ris och böner, så nu kändes det som vi hade ätit för flera veckor. Vi var tvungna att lägga oss och ta en lång siesta innan eftermiddags- och kvällspasset.

 

Efter försöket att vila bort den proppmätta magen, slog vi på datorn för att titta efter kommentarer som ni skriver på bloggen (vilket är en riktig höjdpunkt för oss att få höra något från övriga världen, speciellt hemlandet). Den vanliga startsidan kom aldrig upp och datorn lät meddela att den upptäckt ett Windows fel så den kunde inte starta datorn, VA! Hur kunde detta hända. Ring dataexperten – på vilken telefon? Vad mycket enklare vissa saker är där hemma. Men vi är ju tjuriga tanter så vi tänkte att det fixar sig nog. På kvällen efter ett Skype-samtal hem så meddelade datagurun, tant Annas gubbe, att vi var tvungna att få tag i en CD-skiva med Windows XP för att ominstallera och reparera felet. Detta är verkligen ett U-land vilket blir väldigt tydligt när det behövs reservdelar och teknisk support. Därför har ni som synes sett att vi inte haft möjlighet att lägga ut blogginlägg på flera dagar.Vi återkommer om hur vi lyckades fixa datorn, vilket inte var det lättaste.

 

Innan vi gick iväg för nattpasset så fortsatte vi med intag av ätbara saker, nu fick vi pröva på Samosa – en sorts piroger med kött och grönsaksinnehåll med en stark smak, mycket goda. Liten paltkoma igen. På Maternity fick vi förlösa en Primigravida (förstföderska), ingen tear, vår Supervisor tyckte att vi var duktiga på att ”protect perineum”. Senare på natten fick vi vara med och försöka få ut ett barn, där det hade blivit ”caput” det uttrycket har används flitigt då barnet inte tränger ner i den takt som det är tänkt och/eller då det är lite felinställt eller om det är för stor moulding (”då plattorna lappar över varann för mycket”). För att få ut barnet så går en in vaginalt och gräver runt och luckrar upp slemhinnorna så slimsor kommer ut, sen trycker en på magen allt vad som går och mamman får krysta hela tiden oavsett om hon har värkar eller inte. Efter tillägg av en Episiotomi, utan bedövning och ytterligare tryckande och grävande så kom det ett litet barn ut. Både mor och barn verkade ha klarat pärsen bra. Våra tankar gick hem där vi nog i ett tidigare skede hade ringt på obstetrikern och denna kommit och lagt en sugklocka, men här får barnmorskor och assistenter lösa saker efter bästa förmåga. Trötta gick vi hemåt i den sjärnklara och ljumma natten, 02.30 snarkade tanterna sött.